SKÄNK EN GÅVA!

Jag började med att arbeta som brottsutredare redan i slutet av 80-talet, med specialisering på grova våldsbrott under hela 90-talet. Därmed har jag varit med om de ”gamla tider” då det inte fanns något tak för polisens övertid till de senaste årens omfattande omorganisationer som i huvudsak haft fokus på att minska kostnaderna för polisens verksamhet. Något som är en diametral skillnad mot den tidens situation.

Det som är utmärkande för brottsutredare i rättskedjan är att det är polisen som har den direkta kontakten med brottsoffer och misstänkta gärningsmän. I och med att det är vi som kommer i kontakt med dessa grupper påverkas vi mer än andra, på ett eller annat, sätt, i varje utredning. Bland annat är det av den anledningen som man har lyft bort en stor del av beslutanderätten för poliser om det inte rör sig om beslut som inte kan avvaktas efter en mer formell dragning för en förundersökningsledare. Vi blir känslomässigt engagerade och måste anstränga oss för att inte bli partiska.

Med den direkta kontakten med i första hand brottsoffren kommer ett engagemang som är högst avgörande för om en brottsutredare skall ha en chans att lyckas med en svår utredning eller inte. Utan detta engagemang hamnar brottsutredaren i ett vakuum som är starkt hämmande för det direkta arbetet, något som kommer att påverka enskilda människors möjlighet till upprättelse. Jag har sett många av mina arbetskamrater ätas upp av detta vakuum och sett hur deras glöd falnat. Jag har själv befunnit mig i detta vakuum, men valde då att göra ett uppehåll i arbetet och började studera. Detta har kostat mig många år av utebliven inkomst, men det har givit mig en insikt i hur en nytändning kan ske i takt med att en enskild person får insikt i nya kunskapsområden som kan appliceras på tidigare erfarenheter. Det skapade för min del en unik möjlighet att kombinera erfarenheten från många års brottsutredningar med kunskapen om vår tids nya informationsteknik. I dag har man stor nytta av att förstå hur informationen flyter i olika informationssystem, var information kan hittas och hur den lagras. Den tekniken jag pratar om finns i dag i alla data-och telesystem, och vet man hur systemen fungerar vet man även hur de kan utnyttjas. Den nya kunskapen kombinerat med en ny glöd gjorde att jag kunde bidraga med värdefulla insatser som fick betydelse för möjligheten att klara upp mordet på Jennifer Andersson och få hennes mördare fälld för mord.

Med denna inledning vill jag försöka skapa en förståelse för att det kan vara värt att ta del av det jag har att säga. Det tar många år att skapa en duktig brottsutredare och det krävs ett personligt engagemang i varje svårare utredning för att det skall lyckas. Det är den glöd som falnar när den enskilde människan inte får en chans att förkovra sig inom kunskapsområden som berör det egna intresset för sitt arbete. Varje människa tänker någon gång att det måste finnas andra sätt som löser ett aktuellt problem och detta på ett enklare sätt. Ger man den människan en möjlighet att finna svaret på frågan kommer många problem att lösas på ett enklare sätt. Stryper man den möjligheten görs samma arbete om och om på ett sämre sätt alternativt förblir problemet olösligt.

De i särklass största kostnaderna inom svensk polis utgörs av personalens löner och lokaler. Så stor del som 80-90 procent av en myndighets budget kan utgöras av dessa kostnader. Med sparkarv på 5 till 10 procent, och en för närvarande politisk uppfattning att det inte går att avskeda poliser, kvarstår besparingar på i första hand annat än lönekostnader och lokaler. Det som omedelbart stryks är all form av vidareutbildning. Sådant är dyrt eftersom arbetsgivaren ofta måste ta in annan personal som täcker den personals frånvaro som genomgår en utbildning. Det uppstår då kostnader i forma av övertid utöver kostnader som berör själva utbildningen. Detta är ett problem speciellt för personalen på ordningssidan som löser av varandra vid angivna tidpunkter.

Viss form av ”extern” utbildning har tidigare stöttats av arbetsgivaren, men enbart om det rört sig om juridikstudier. Min egen magisterutbildning i Data-och Systemvetenskap stöttades till exempel inte av arbetsgivaren med motiveringen att brottsutredningar och djupa kunskaper i hur datorer och informationen i moderna system fungerar, inte har någonting med varandra att göra. Denna tolkning gjordes av ledningen i Nacka, och jag hoppas innerligt att de är ensamma i världen om denna gravt missförstådda uppfattning. Naturligtvis inser alla att detta är helt befängt, men det är arbetsgivarens motivering för ett av många avslag. Självklart är det den dåliga ekonomin och dåligt omdöme som ligger bakom beslutet. I dag har även möjligheten att studera juridik begränsats från en rättighet till någonting som prövas från fall till fall.

Det är min erfarenhet att poliser som vill vidareutbilda sig i första hand inte väljer att studera för att skaffa sig en alternativ utbildning. Jag är ett undantag som medvetet skaffat mig en alternativ utbildning för att vid 40 års ålder ha ett val att fortsätta inom polisen eller inte. Det steget togs efter arbetsgivarens ointresse. De flesta väljer något område som de ser att de skulle ha nytta av inom sitt arbete. Det kan röra sig om språk, beteendevetenskap, andra länders sätt att hantera svåra frågor och så vidare. I grund och botten är det som regel det personliga engagemanget för sitt arbete som gör att vissa personer vill studera vidare inom något specifikt område. Det är den här viljan och glöden som vi tappar i dag. Det leder ofrånkomligt till att fler antingen börjar studera med samma syfte som jag eller hamnar i det vakuum jag beskrivit tidigare. Stiftelsen Jennifer Anderssons minnesfond vill samla upp dessa individer eftersom stiftelsen inser vilket enormt värde dessa personer har. De som har en vilja att förkovra sig inom vissa av stiftelsen godkända ämnen kommer att stöttas i den utsträckning som stiftelsens ekonomi medger.

Det motsatta resonemanget är att om inte arbetsgivaren ser värdet i det jag gör, varför skall den enskilde polisen engagera sig? Detta är en grundläggande fråga men som i dag besvaras väldigt grymt då svaret är att arbetsgivaren inte har något som helst annat ansvar än att hålla budgeten. Det finns inget uttalat krav på att svensk polis skall svara mot vissa effektivitetsmål som uppklarningsprocent eller liknande eftersom sådana krav omedelbart skulle besvaras med krav på ökade resurser. Därför är arbetsgivaren döv för förslag som innebär investeringar i den egna personalens kompetens eftersom ökad effektivitet och kunskap står i strid med dennes ekonomiska ansvarsområden. Den paradoxala sanningen blir därför att ju duktigare personal du har desto mer brott kommer att klaras upp och desto större blir personalens belastning på budgeten.

Den engagerade polismannen riskerar att bli överkörd av systemet när denne finner att han talar för döva öron. Glöden falnar när man till och med måste motivera och argumentera för varför man till exempel måste arbeta övertid en kväll för något så självklart som att göra en husrannsakan i en lägenhet tillhörande en rånare eller våldtäktsman som är på fri fot.

Ges gärningsmannen möjlighet att städa efter sig faller naturligtvis möjligheten till att finna bevisning. När argument som ”varför kan du inte göra det på måndag eller i morgon” kommer inser den enskilde polismannen att ingen kommer att lyssna på hans förslag till förändring eller utbildning, om inte detta sker på egen bekostnad utan medverkan från myndighetens sida.

Läget för svensk polis är i dag så mycket värre än någon känner till. Den näst intill totala frånvaron av vidareutbildning stämmer inte in på alla delar av svensk polis, men för väldigt många. Distrikten i Stockholm har till exempel mycket dålig ekonomi och mycket små möjligheter att i dag, även om viljan finns, kunna svara mot ens delar av personalens önskemål om utbildning.

Mordutredningen
När vi inom utredningsgruppen kunde lösa mordet på Jennifers baneman kunde vi därmed ge föräldrarna svar på de flesta av de frågor som naturligt infinner sig. Vi kunde t.ex. svara på frågor som varför, när och hur det gått till. Vi som arbetade med mordet på Jennifer utgjorde en privilegierad samling poliser som arbetade på en enhet med motiverad personal och en budget som tillåter enheten att i stort arbeta med en utredning åt gången. Utredningen skulle inte ha bedrivits på denna enhet om det inte vore för omständigheter som personuppgiftslagen förhindrar mig att ange, då detta PM kommer att publiceras på webben. Därför fick jag flytta och ta med mig utredningen till Länskriminalen i Stockholm. Därmed inte sagt att det är huvudanledningen till att mordet kunde lösas. Ett mord på en ung kvinna kan engagera de flesta, och rent utredningsmässigt var detta mord inte ett bland de svåraste jag arbetat med. Dessutom kan ett mord på en ung kvinna åtminstone tillfälligtvis engagera den mest svårstartade medarbetaren, men inte i längden för den som tröttnat.

Det är stiftelsens önskan att fler anhöriga till mordoffer skall få svar på de svåra frågor som Jennifers utredningsgrupp kunde ge Jennifers föräldrar. En förutsättning för det är en motiverad personal som orkar arbeta med svåra frågor under längre tider. Det är min ärliga uppfattning att man skapar en bättre miljö för trivsel om personalen ges möjlighet till vidareutbildning inom de områden som berör deras intressen.

Stiftelsen för Jennifer Anderssons minnesfond har som huvudsyfte att kunna bidra ekonomiskt till bland annat poliser, som på egen hand vill förkovra sig inom något område, som i framtiden kan vara till nytta i en mordutredning. På så sätt vill Jennifers föräldrar tacka de poliser som nu och i framtiden arbetar med dessa svåra utredningar. Utredarna som fångade Jennifers mördare kunde ge föräldrarna svaren på de svåra frågorna som ständigt fanns i deras huvuden under utredningstiden. Vad var det som hände, varför hände det, led hon och vem tog henne från oss.

Det är min förhoppning att jag med dessa rader lyckats förklara varför jag anser mig ha rätt i mitt resonemang och att du fått svar på frågan vad andemeningen med Jennifers stiftelse är. Syftet är helt enkelt att medverka till att fler poliser som vill studera inom ett område som faller inom stiftelsens verksamhetsområden skall få en möjlighet till detta, även om arbetsgivaren saknar möjlighet att finansiera detta. På så sätt medverkar stiftelsen till att fler poliser kan behålla sitt engagemang och sitt intresse och därmed fördjupa sina kunskaper inom områden som förhoppningsvis kan medverka till att fler anhöriga till mordoffer skall få upprättelse och sina frågor besvarade.

Det är min uppfattning att en uppklarad mordutredning underlättar det kommande sorgearbetet eftersom de svåraste frågorna i vart fall till viss del kunnat besvaras. Tro mig, jag vet eftersom jag även arbetat med mordutredningar som inte klarats upp.

I grund och botten skäms jag som polis för att vi måste tigga pengar för något som inom ett vinstbringande företag inte skulle vara något problem. Om personalens engagemang medförde att polisen fick mer pengar skulle denna stiftelse inte finnas, i vart fall inte med denna inriktning. Nu är det inte så, utan i vårt land premierar man vägar och tunnlar som med ett gemensamt namn går under begreppet infrastruktur. Det skapar nämligen arbetstillfällen.

Jag kan bara konstatera att barn, gamla, sjuka och döda inte kan lobba för sin verksamhet på samma sätt som andra grupper kan. Dessutom saknar döda och barn rösträtt. Vem är intresserad av dem som saknar rösträtt.

Jag påminner dig om att jag tillhör den grupp poliser som kommer i direkt kontakt med brottsoffer, anhöriga och gärningsmän. Jag tillhör därmed den grupp människor som direkt påverkas av dessa. Om mina ord retar någon, eller om någon anser att jag har fel, så vill jag poängtera att syftet med dessa rader inte är att reta någon samt att detta är min uppfattning. Ingen uppfattning är sann för alla och ingen uppfattning är mer värd än någon annans. Däremot står det vem som helst fritt att ideellt engagera sig och skriva om sin uppfattning på så sätt som jag har gjort.

Tack för att du tog dig tid att läsa detta. Vill du komma i kontakt med mig kan jag nås via e-postadressen roger-li@dsv.su.se

Stockholm den 8 januari 2004

Roger Lindblom, kriminalinspektör
(I dag nästan färdigutbildad systemvetare vid RPS Säkerhetsenhet)